PROFILER

Mikael Persbrandt och Stefan Larsson: ”Vi har visat våra vidrigaste sidor mot varandra”

Vänskapen mellan Stefan Larsson och Mikael Persbrandt har testats rejält. I höst är duon aktuell med Den inbillade sjuke på Maximteatern.
På en improvisationsteater i centrala Stockholm, förbi biljettbås, röda bordelltapeter och nötta möbler, nedför en brant stentrappa bakom en tung källardörr, levererar Mikael Persbrandt en utskällning. Försiktiga röster försöker lugna, resonera. En regissörstämma tar ton. Sätter sig emot. Oroligt mumlande i gruppen. Så fortsätter Mikael Persbrandts dånande stämma studsa mellan källarväggarna.

Det är repetition av Den inbillade sjuke. Att höra Mikael Persbrandt pröva sina repliker påminner om en jumbojet som om och om igen försöker lyfta. Tio minuter senare: skådespelaren Johan Wahlström kommer ut blek och svettig. Petra Mede, osminkad med läsglasögon och manuskript, hastar uppför en trappa. Det är sju veckor kvar till premiären på Maximteatern och skådespelarensemblen har samlats på en hyrd teater för de inledande repetitionerna.

Mikael Persbrandt hälsar som man förväntar sig: fast handgrepp, kisar med huvudet lätt på sned och släpper handen först när blicken mönstrat klart.
Så slår han sig ned i en soffgrupp. Ett litet hål i kavajärmen fångar plötsligt hans uppmärksamhet.
– Oj, vad är det här? säger han och pillar försiktigt. En loppa eller ett hål från en tändsticka? Det är Canali för fan. Han vänder upp kavajslaget och blottar det broderade märket på insidan.

Han är här för att prata om Den inbillade sjuke – Molières komedi från 1673 om den hypokondriska fadern som använder sitt mående för att behålla familjens ständiga uppmärksamhet.
– Jag har en kärlek till den förvirrade, ömklige mannen, säger Mikael Persbrandt. Det är en djupt igenkännbar man. Tidlös på så vis att vi hellre ömkar oss själva än omvärlden. Den sidan har vi oss till mans, man får brottas och bekämpa den.
Regissören Stefan Larsson slår sig ned bredvid. Duon har ett 35 år långt kreativt äktenskap bakom sig. De fann varandra som 19-åringar på Dramaten, medverkade båda som figuranter i Ingmar Bergmans Kung Lear 1986 och har sedan dess satt upp föreställningar som Vildanden, Måsen och Dödsdansen tillsammans. När de nu tar sig an Den inbillade sjuke är det mer än en satir om en skröplig patriark – det är en betraktelse av att vara människa.
– Hypokondri är en dödsångest, säger Stefan Larsson. Man vet inte varför man mår dåligt så man tror att man blivit angripen av något. Dödsångest är en existentiell ångest: varför finns jag, varför lever jag, vad ska jag fylla dagarna med, varför är tiden så kort? Då är det lättare att vara förkyld eller inbilla sig att man har en knäskada. Förkylningen fungerar som en avledande manöver för de stora frågorna: varför jag finns på jorden över huvud taget?

Mikael Persbrandt förklarar vidare:
– Jag är inte intresserad av dagspolitik, det här handlar om vad det är att vara människa på jordklotet, den korta tid vi är här. Det är de balla grejerna att spegla på scen.

Pjäsens innehåll har fått ensemblens fikapauser att kretsa kring samma frågor.
– Vi sitter i pauserna och säger ’Vad kort det blev, det här livet’, ’Nu är det utför hördu’ och ’Hur många pjäser till hinner vi med?’. Vi är ju på andra halvlek i livet.

Stefan sade tidigare idag: ’Jag tycker så mycket om att dricka kaffe och snart är det slut med det’, haha.
Ingen av dem är hypokondriker. Tvärtom: vissa kvällar har de pressat sig över gränsen.
– Jag har spelat med lunginflammation och hög feber, säger Mikael Persbrandt. En gång på scen slog någon upp en dörr över mitt ögonbryn så blodet forsade. Då sprang jag av och försökte tejpa ihop det, men det hjälpte inte. Jag gick tillbaka ut på scen och det bara fortsatte rinna. Till slut fick jag bryta och åka till SÖS.

Att följa Mikael Persbrandt genom en trång lokal skänker perspektiv: stegen något för långsamma, armarna slappa och pendlande utmed kroppen, blicken sökande över huvudena i rummet, förbipasserande hejdar sig i steget, hälsar med osäkra leenden. Tiden tycks sakta in, rummet gravitera runt honom, han tar farväl av en kollega i farten genom att klappa henne ovanpå handen och finner slutligen sin plats i en soffgrupp i hörnet.
– För mig är scenrummet en sakral och helig plats, säger han. Det är nästan som budokillarna som bugar mot mattan de ska träna på. Jag går inte in hur som helst på scenen inför en föreställning. Det är ett sätt att skänka platsen respekt, för där ska jag slita de kommande timmarna.

2015 hände något. Skandalerna upphörde, skvallret tystnade. Samtidigt som det kaotiska privatlivet blev lugnare ökade produktiviteten. Bara 2018 syns Mikael
Persbrandt i Den inbillade sjuke, Filip och Fredriks långfilm Tårtgeneralen, Anna Odells kommande drama X&Y och Hollywoodfilmen The girl in the spider’s web. Han konstaterar:
– Att det kreativa ökar när man har lugn och ro omkring sig istället för kaos och helvete säger ju sig självt.

Kroppen bär fortfarande spår. Ärr och tatueringar. På knogarna står ”Fuck” tatuerat, över högra handen ett svart kors och konturerna av ett knivblad. Själv har Mikael Persbrandt gått vidare. I två av hans senaste projekt konfronterar han sig själv. Biografin Så som jag minns (2017) är redogörelsen för en resa ned i fördärvet och tillbaka. I kommande filmen X&Y – där han ställs mot skådespelare som gestaltar hans olika personlighetsdrag – vänder han blicken inåt.
– Arbetet med boken var en gedigen dekonstruktion av mig själv och efter att ha gjort en sådan genomlysning hamnar jag nu i en film som penetrerar samma tassemarker. Det är väl sådan tid nu. Tid för betraktelse. Mitt i livet-dekonstruktion och återuppbyggnad. Se vad som finns kvar och vad ska man göra med den tid som återstår.

Paus i fotograferingen. Mikael Persbrandt och Stefan Larsson kommunicerar som två skolpojkar längst bak i klassen. En sned blick får den ena att brista ut i skratt, ett bett i ett äpple får den andra att börja fnittra. Sedan Mikael Persbrandt gick in som delägare på Maximteatern 2012 är det Stefan Larsson han anlitat. Deras relation tycks ha intensifierats både privat och i yrkeslivet.

– Gudskelov har Stefan inte tröttnat på mig och mina later, säger Mikael Persbrandt. Vi vet att vi kan koka ihop en gryta som får det att rysas, blodas, isas och skrikas och gråtas. Han vet vad jag har i mitt snickarskafferi, vad jag har gjort och inte gjort.
Stefan Larsson berättar att de är närmare varandra än någonsin.
– Vår vänskap har testats rejält några gånger under de här åren. Vi har visat våra vidrigaste sidor mot varandra, verkligen varit arga och ledsna. Inte vetat om vi överhuvudtaget kommer att ses igen. Trots det kan vi inte överge varandra. De här smällarna har gjort vår vänskap så stark att jag nu undrar om den någonsin kan gå sönder. Min kärlek till Micke är djupare och evigare än någonsin.

Foto: David Thunander

SE ALLA ARTIKLAR